Klockan slog tre på natten och ångesten knackade på dörren, tårarna kom och stressen överrumplade mig. En hel vecka utan ångest hade passerat och jag trodde verkligen jag skulle kunna komma tillbaka till skolan utan att gå in i en hård väg av betong men nej. Jag ligger och skakar i sängen och vill inte gå upp men allt blir bara värre av att vara hemma. Jag klarar inte kraven jg har på mig själv längre, jag kväver mig. Är som att jag vant mig vid att må dåligt och inte vet hur jag ska agera utan ångest, det är som att ångesten är det jag lever på, det som får mig att gå. Jag vill bara hoppa av skolan, ta allt i min takt. Skita i allt liksom bli fri och känna mig som min egen, det var så länge nu. Skulle vilka få återförenas med den jag var för 3 år sedan och få känna ordentlig lycka igen. Skulle vilka slippa att varje söndag ligga och gråta i en panik attack och slippa ångesten som jag varje dag känner. Slippa ligga och stressa upp mig och må illa. Få må bra, bli min egen.