Måndag morgon
Nu har jag jobbat mitt sista pass på mitt jobb och lättnaden när grinden stängdes bakom mig med en hård duns var så stor. När jag visste att jag aldrig mer behöver sätta min fot där så log jag stort för mig själv. Nu börjar min ledighet,jag har bestämt att två veckor ledigt är helt okej efter att ha jobbat så intensivt och bara sett på när alla andra slappat vid stranden. Nu kommer min favorit årstid och då bara måste jag få vara lite ledig så jag kan gå i skogen och känna den där härliga doften som bara finns på hösten, så jag kan gå bland fallna löv i olika färger och så jag kan gråta lite i regnet.
Hade panikångest attacker hela förra veckan för att det kändes som allt var över, nästan alla mina vänner åker iväg och ska studera i främmande städer och börja sina liv någon annanstans utan mig och det skrämer mig, skrämmer mig att jag är ensam kvar här och måste fortsätta vara stark utan mina vänner. Som tur är så är jag inte helt ensam, har ett litet fantastiskt gäng men vänner kvar som precis som jag ska jobba istället för att plugga i år. Jag kände efter sista attacken att det var dags att andas lite och lugna sig ner lite. Jag är 19 år och livet är inte över för att min bästa vän flyttar 62,5 km bort.
Jag vet inte varför jag nojjar så, det är ju nu mitt liv ska starta, men som den ångestfyllda människa jag är så är förändring alltid jobbig, att inte gå tillbaka till skolan idag utan kunna ligga kvar och slappa, för att sedan gå upp för att städa och fixa och bara vet att jag inte är samma människa som för 4 månader sen var allt jag visste. Jag är någon som jobbar, tjänar egna pengar och tar hand om mig på ett bättre sätt, jag är nöjd med vart jag är nu även om framtiden är otroligt skrämmande.